dimma. vit, svag dimma. dimma. det är det ända jag kan se. jag fortsätter att gå framåt för att förhoppningsvis stöta på något eller någon som kan hjälpa mig. mina alldeles förstora kängor dras med. jag håller händerna framför mig. man måste vara beredd på allt. för vad som än kommer är bättre än inget alls. jag stannar upp. rörde något mig. såg jag något genom denna dimma. hörde jag något. jag lyckades tyta en gestalt långt där borta, långt inne i dimman. genom den vita dimman hade jag lyckas urskilja en gestalt. jämnhöjd med mig själv. jag går framåt, för visst var det något där. jag går snabbare, jag springer. ju mer jag springer, desto mer ser jag av denna gestalt. jag springer snabbare så att den som stod där, kanske skulle kunna hjälpa mig att hitta ut. Eller var denna person lika borttappad som mig. jag vände mig om för att kolla hur långt jag hade kommit. jag har tagit ner mina kalla, bleka händer nu. jag har gett upp hoppet. jag vänder mig tillbaka. jag får sakta tillbaka hoppet. gestalten hade tydligen vänt som om den med, men vänt sig tillbaka i samma sekund som jag. kanske var det ödet, eller bara en ren slump. jag bestämde mig för att gå framåt. forsätta dit jag var påväg. jag tog upp händerna igen, för vad som än kommer är bättre än inget. jag springer igen. dimman är fortfarande här, men jag ser gestalten klarare nu. på något vis har jag lyckats tyda att det är en kvinna. en ung kvinna. med långt svallande brunt hår. mer ser jag inte. jag fortsätter springa snabbare, nu vet jag att det är någon där. någon som väntar på mig, som kanske kan hjälpa mig. hjälpa mig ut från denna dimma, eller åtminstonde berätta för mig vart jag har hamnat. jag fryser till, är det inte - jo det är det. långa ben. stora höfter och kraftig benstomme. långt brunt hår, runt ovalt ansikte. jo, det var jag. jag såg sliten ut. eller jag tror det var jag, vem skulle det annars vara. hade mina föräldrar ljugit för mig när jag frågat om jag var adopterad, när jag frågat om jag hade en tvilling? vem skulle det vara som såg ut exakt som mig. hade jag en okänd dubbelgångare som hade hittat mig, eller var jag en dubbelgångare och flickan som jag såg framför mig var den riktiga flickan? paniken vällde upp inom mig. vem var hon, vem var hon som såg exakt ut som mig? varför hade hon likadana ögon, den blåögda tjejen blinkade inte. eller, blinkade hon samtidigt som mig? jag tog upp handen för munnen, jag visste inte något annat. jag var för chockad. hon gjorde detsamma. jag tog över mitt långa bruna hår över vänster axel, hon gjorde detsamma. sakt men säkert förstod jag. det finns ingen där, det finns ingen som kan hjälpa mig, ingen som väntar på mig, ingen som kunde berätta för mig, ingen som kan tala om för mig hur min framtid kommer att bli, ingen som vet vem jag kommer bli, ingen där. flickan jag hade sett genom dimman var mig själv. det vara bara en spegel. jag var hon som väntade, hon som skulle hjälpa mig. jag förstod genast - jag var mitt i livet. jag såg livet genom en annan vinkel, jag visste inte vilken eller hur jag hade hamnat här. men det var livet. kanske såg jag livet från skaparnas håll. jag hade snabbt listat ut att den hemska, vita, svaga dimman var livet. man vet inte vad som händer, man kan inte se runt alla hörn. det kommer inte finnas någon som står vid din sida hela livet. den ända personen som kommer hjälpa dig är dig själv. du kan inte se vad som kommer att hända. men du kan hålla upp händerna för det oförsigbara, för det som kommer ät bättre än ingenting alls. ©